RAPPORTERA kontra RECENSERA

Har du tänkt på hur mediabruset har utvecklas sedan 2018, rent av utvecklats under längre tid än så. Ord och text är svårt, en utmaning och stundtals ett problem.

När blev journalistik synonymt med att recensera verkligheten, när bröts den i mitt tycke självklara kopplingen till rapportering.

I min personliga tesaurus så är journalistik, det vill säga det jag tänker mig att en journalist arbetar med, synonymt med betydelsen av verbet; att rapportera.

Att rapportera, att i helhet redogöra för något, en händelse, en företeelse, att beskriva ett skeende, belysa ett fenomen.

När jag nu, numera lite från sidan betraktar medias så kallade rapportering av verkligheten så slås jag ofta av hur vanligt det blivit med recensioner av verkligheten.

Att recensera, sammanfatta, kritisera, granska verkligheten som om den vore något av en skönlitterär historia eller rent av en teaterpjäs.

Jag har frågat mig mer än en gång om det dessutom kan sammankopplas med att många nyhetsrecensioner numera publiceras under respektive medias kulturavdelning. Världen och verkligheten som en teaterpjäs, en roman. Bilden och uppskattningen av den utifrån recensentens uppfattning om och av densamma.

Vi har många aspirerande fantasy och sciencefiction författare ute på landets redaktioner men få är journalisterna, annat än till titeln. Det finns till och med flera av dessa recensenter som är så duktiga att de lyckats intala sig själva att den beskrivning, den recension av verkligheten de förmedlar är den enda riktiga. De frågar sig säkert hur deras kollegor, recensenter även de, på det förhållandevis konkurrerande mediahuset kan ha mage att skriva en helt egen recension som inte överensstämmer med den tidigares.

Det sorgliga i detta är att respektive recensent helt tydligt söker övertrumfa sin kollegor i konststycket att väva samman nya berättelser om verkligheten genom att recensera den utifrån sina egna föresatser.

Jag förstår att detta kan låta väldigt drastiskt och rentav fullkomligt galet; men, hur skulle det vara att låta recensenterna ägna sig åt fiction, låta dem skriva själva eller om det inte riktigt lyckas så kan de alltid recensera andras alster. Det absolut viktigaste för demokratin och journalistiken, långsiktigt, är att mediahusen finner journalister; journalister som rapporterar om verkligheten för vad den är och som den är. Oavsett om denna verklighet är rå och kall, kärleksfull och varm eller bara klassiskt oktobergrå.

OM du som läsare, kanske rent av aspirerande journalist, tar med dig något av denna texten så hoppas jag det är att:

  

Sluta recensera – börja RAPPORTERA !

  

Dela gärna denna recension av det mediala Sverige med din omgivning, i alla fall jag skulle uppskatta det. #Sluta_recensera_börja_RAPPORTERA

  
 
 

Som förklaring på min mediala frånvaro sedan 2018.
Månaderna som passerat sedan 2018, rent av hela året som passerat har varit fullt av det som populärt benämns som personliga problem. Kort och gott jag blev riktigt sjuk i oktober 2018 och vad som egentligen hände i kroppen och hur det påverkar min framtid håller jag fortfarande på att försöka lista ut. Så när jag vet återkommer jag i ämnet.

1 kommentar

  1. Johan Olsson skriver:

    Bra analys.
    Inte hört att journalister liknats med recensenter, kan verkligen hålla med om det. Snarare hört begreppet aktivister, och då oftast från vänster. Majoriteten är postmoderna socialister och liberaler (kulturmarxister), där de utbildats att det finns ingen objektiv sanning eller fakta, bara subjektiva sanningar i relation till dem själva. De flesta har även gått i ”kommunisthögskolan” 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *