Kvalité är pudelns kärna !

Hade vår nuvarande ledning verkligen velat åstadkomma en positiv utveckling i det man så yvigt benämner välfärden så hade de istället för att diskutera vinster tagit upp frågan om
HUR man fastställer en jämn kvalitétsnivå.

För det är pudelns kärna, kvalitén på välfärden!

Det är enligt vår S-V-a-MP drivna ledning oväsentligt hur kvalitén på välfärden är.
Om en kommunal verksamhet plöjer ner pengar i sin verksamhet och går med förlust utan att det påverkar kvalitén positivt på den vård som erbjuds så är det helt ok. Men om en privat verksamhet erbjuder bättre kvalité till samma kostnad för samhället och går med vinst så är det av ondo.

Tala kvalité och inte vinst, det är DÄR verksamheterna skall mätas.

Således måste en önskvärd kvalitetsnivå på välfärden fastslås, och kan den privat uppnås till en lägre kostnad än vad man gör kommunalt så är vinsten inget negativt.
Det är snarare ett bevis på att den kommunalt drivna verksamheten lämnar övrigt att önska.

Jag talade med en 99 årig kvinna i början på sommaren som i ord klädde mina egna tankar.
Hon sade att verksamheten, i detta fallet den kommunala hemtjänsten, drevs med de bästa av intentioner, men att genomförandet lämnade övrigt att önska.

Så upplevde jag den kommunala hemtjänsten min mor hade medan hon levde, och så upplever jag det kommunala äldreboende min mormor bor på idag. Intentionerna är goda men genomförandet är rent ut sagt dåligt. Det är en institution och ”brukarna” behandlas därefter.

För övrigt är ”brukarna” ett hemskt ord, som över huvud taget inte speglar vad verksamheten skall vara. När min mormor flyttade in på det äldreboende hon nu bor på, drev den dåvarande chefen en verksamhet där de boende var ”hyresgäster” och att verksamheten skulle vara kunddriven, det vill säga göra sitt yttersta för att tillgodose sina gästers behov.
Den chefen har sedermera gått i pension och verksamheten förändrades till att härbärgera ”brukare”, utfodring av brukarna sker tre gånger dagligen, frukost, lunch och middag, och däremellan får man kaffe. Stämningen på äldreboendet har förändrats drastiskt, tidigare fanns det aktiviteter varje dag, bingo, lässtund, filmvisning, musik, andakt med mera beroende på veckodag. Idag finns det inget av det kvar, filmvisning om någon av de övriga boende initierar det. I övrigt har boendet blivit ett förvar i väntan på den eviga vilan, eller döden om det behöver förtydligas.

Jag tycker det är så enormt sorgligt, speciellt jag haft det tvivelaktiga nöjet att se förändringen. Min mor, när hon först fick hemtjänst bodde en bra bit utanför Norrköping, och hon fick tre gånger per dag besök av ett privat vårdföretag, de hjälpte till med tvätt, städning, Dusch, hämta post, laga mat, och de var alltid två, de hade alltid tid för mamma och kanske viktigast av allt för min mor, de kom alltid på utsatt tid.

Men för min mamma blev det ändå för svårt att bo kvar på landet, så jag ordnade med lägenhet och mamma flyttade in till Norrköping. Och där fanns bara den kommunala hemtjänsten. I bästa fall så fick mamma besök två gånger om dagen, många i personalen var helt underbara, men de hade ett schema som innebar att de många gånger vände i dörren.
Hon fick inte hjälp med matlagning, hon fick väldigt lite social tid, halvdan städning var annan vecka, tvätt en gång i månaden, hon fick i bästa fall duscha två gånger i veckan, och många gånger fick jag duscha mamma istället för att hemtjänstpersonalen sade sig inte ha tid eller ont i ryggen.

Från att ha fått hjälp i sitt vardagliga liv, fick hon anpassa sitt liv efter vad kommunen ansåg hon behövde. Hon blev ett kolli, ett personnummer, som skulle besökas och bockas av, lite när det passade. Min mamma blev orolig, mådde sämre och sämre, hon klarade av den cirkusen i 4 år innan hon gick bort.
Jag var hemma den dagen, Mamma kände sig hängig, hemtjänsten dök inte upp vid lunch. Jag satt och betalade räkningar i arbetsrummet när jag hörde konstiga ljud från vardagsrummet, så jag släppte allt och gick dit.
Min mor tittade tillbaka på mig med huvudet hängande åt sidan och var vettskrämd, hon hade kissat på sig, och kunde knappt andas. Jag lyfte ner henne från stolen och larmade på hennes trygghetslarm, hon hade inte gjort det själv.  Jag lade henne i framstupa sidoläge, och efter en liten stund slutade hon andas, hennes puls försvann. Först då svarade en kvinna i andra änden på larmet och hon sade att hon skulle sända hemtjänst.
Så då sprang jag och hämtade min mobil och ringde 112 själv, och medan jag pratade med dem gjorde jag hjärt lungräddning. Jag fick igång min mamma igen, hon tittade upp på mig, fortfarande livrädd. Jag lade henne på nytt i framstupa sidoläge och satt hos henne på golvet. Ambulansen kom, jag hörde den utanför och i samma stund som när hissdörren slogs upp utanför så tog mamma sitt sista andetag.
Ambulanspersonalen tog över och försökte under 30 minuter få igång min mamma igen, men de lyckades inte. Strax innan ambulanspersonalen gav upp kom så hemtjänsten, och gick omkring i lägenheten, pratade lite med ambulanspersonalen och med mig. De kunde inte göra mycket, möjligen kunde de ha hjälpt mig efteråt, men det gick inte.

Det slutade med att de gick, och ambulanspersonalen, och jag hjälptes åt att bära mamma från vardagsrummet in i hennes sovrum och bäddade ner henne i väntan på jourläkare och därefter begravningsbyrå.

Mamma gick bort strax efter 15:10 den 6 januari 2016, och jag är glad att jag var hos henne, för ingen hade upptäckt att hon gått bort förrän tidigast 21-22 på kvällen. Troligen inte förrän nästa morgon vid 9. Hon hade i så fall fått sitta i sin stol ensam, och rädd tills dess hon dog.

En månad senare, dagarna efter min mammas begravning så gick min morfar bort, han hade sannolikt fått en stroke och ramlat. Dagen efter var han dålig och äldreboendets personal ville sända in honom till sjukhus, men han ville inte och min mormor och jag lyckades med gemensamma krafter övertyga personalen om att han skulle få somna in hemma. Han var rädd för att åka till sjukhuset och var väldigt orolig. Jag satt hela natten vid hans sida på äldreboendet och vakade tillsammans med min kusins man. Morgonen därefter åkte jag hem för att sova lite och återvände till morfar vid 16 tiden på eftermiddagen. Mormor satt hos morfar hela dagen. Mormor och jag satt sedan hos morfar och vid 18 tiden medan jag höll i hans händer somnade han in. Jag tror och hoppas att det gav honom ett lugn, och en trygghet.

Det borde vara en rättighet att inte bli behandlad som en ”brukare”, ett kolli eller ett personnummer, det borde vara en rättighet att få leva sitt liv, inte leva ett liv som är styrt av någon annan.

I sjuk och äldreomsorgen – 
SKALL det vara en rättighet att få hjälp av personer man känner sig trygg med.
SKALL det vara en rättighet att efter behov få hjälp med städning, tvätt, matlagning.
SKALL det vara en rättighet att få duscha när man behöver det och inte enligt ett schema.
SKALL det vara en rättighet att som gammal och / eller sjuk inte behöva dö ensam.
SKALL det vara en rättighet att få dö hemma i den trygghet hemmet utgör.

SKALL det vara en SKYLDIGHET för alla vårdgivare oavsett om de drivs i privat eller offentlig regi att leva upp till ovanstående och tillse att den person som nyttjar de tjänster som vårdgivaren erbjuder får den service som hon/han behöver.

Om man sparar på verksamheten så det resulterar i en sämre livskvalité för ”brukarna” så är vinsten av ondo oavsett om verksamheten drivs i offentlig eller privat regi. Och min erfarenhet av privat sektor är den motsatta från den som den SVaMP drivna ledningen av Sverige bevisligen ser.

Gör Om, Gör Rätt !

Sätt upp klara krav på kvalitén, vinsternas vara eller inte vara är synnerligen oviktiga i sammanhanget och är snarare en upphandlingsfråga !

Christopher Frantz
Medlem i Medborgerlig Samling